Det är du som avgör allt i ditt liv, det finns inget så som ödet. Ödet är bara en dålig förklaring till att sitta och vänta på något som aldrig kommer att hända om du inte tar arslet ur soffan och gör det. Tror du den där Australien resan bokar sig själv eller? Nej, precis. Du kan inte säga att det inte kommer att hända, vill du att det ska hända, då får du minsann se till att det gör det. Man kan inte komma med bortförklaringar och skjuta upp det för att man är rädd, när hjärtat innerst inne brinner av längtan. Men vad är man rädd för egentligen? Att erkänna för sig själv vad man vill? Andras åsikter? Skrattar de åt dig för att du gör det du brinner för – skratta bara åt dem, för det är dom som sitter och glor på dig när du lever ditt liv. Bor du i din drömlägenhet i New York med din stora kärlek, och sysslar med det du verkligen brinner för, och alla de som skrattade åt dig sitter fast i någon halvskabbig lägenhet i någon halvstor stad, skild med två ungar och med ett jobb som de inte alls trivs med. Kanske de drömmer om något större, om något som du redan har nått. Vem är vinnaren då? Just det, DU.

Sluta tänk. Usch för att övertänka. Gör det du brinner för. Skit fullständigt i vad andra tänker. Du lever en gång. Du kommer aldrig vara så ung som du är just nu. Släpp taget. Våga ta steget utanför din comfort zone. Lev. Res. Skratta. Lev i nuet. Vill du ha minnen eller ånger? Se till att få så många minnen du kan, både bra och dåliga. Gör misstag och skäm ut dig totalt. För vem fan bryr sig egentligen? När du slutar skolan och inget håller dig kvar kan du flytta till andra sidan jorden om du vill. Du kanske aldrig behöver prata med de människorna igen. Nu är det självklart så mycket lättare att säga detta, än att faktiskt göra det. För jag vet, det krävs mod att våga stå upp för sig själv, och det är inte alltid lätt. Men lova mig att ni alla fall försöker leva lite friare, skita lite mer i vad andra tycker och skratta lite mer denna vecka?

 

 

 

 

Vet ni vad som jag gillar hos vissa människor?

Deras framtidstro.

Vissa säger ”Någon gång vill jag åka till New York, och i så fall vill jag gå upp i Empire State Building” Andra däremot säger ”Åh, jag längtar tills jag åker till New York och går upp i Empire State Building”. Inte för att de har en resa inplanerad, utan för att de är så jäkla säkra på sin sak, att de ska dit en dag. De vill inte, de ska.

Jag tror jag är en av de människor som säger sådär. Jag ska bo i LA. Jag ska åka på roadtrip i USA. Jag ska lära mig surfa. Jag ska till Australien. Jag ska till London. Jag ska hoppa fallskärm. Jag ska leva. Jag ska och den ända som kan hindra mig är jag. 

 

 

”Vad vill du göra efter gymnasiet?” ”Vad vill du jobba med?” ”Har du några planer för framtiden?” ”Några planer måste du väl ha?”

Det är frågor jag får väldigt ofta, av lärare, kompisar, släkt och familj. Jag vet inte vad jag vill göra efter gymnasiet, jag vet inte vad jag vill jobba med, nej jag har inga direkta planer, och NEJ det måste jag inte. Jag är 16 år, och ni förväntar er att jag vet vad jag vill göra med mitt liv de närmsta 50 åren. Visst, jag vill ha familj och barn och bo i en villa någonstans, med ett bra jobb. Men var ska denna villa ligga, och vad ska detta bra jobb vara för jobb? Det är frågor jag inte bara kan tänka ut ett svar på sådär, för jag tror det är mycket slumpen som avgör var i världen jag slår mig ner. Jag menar, sitter jag här och säger att jag ska absolut bo i en villa på Lidingö, men så träffar jag en australiensare. Då kanske jag hamnar på motsatta sidan av världen mot vad jag hade tänkt mig och mina planer går i kras.

Jag tycker inte man borde tänka så mycket, det blir bara jobbigt och man börjar oroa sig i onödan. Vet jag inte vad jag vill bli när jag står med en studenthatt på huvudet sommaren 2016 så är inte det hela världen. Jag hade nog ändå inte tänkt börja studera vidare direkt efter studenten, utan tänkte arbeta, resa och få lite erfarenhet av livet först, innan jag verkligen bestämmer mig. Kanske far jag till USA med endast mitt visum, plånbok och en tom resväska med mig, hyr en bil och kör dit vägen tar mig. Sover när jag blir trött, äter när jag blir hungrig och upplever det riktiga USA och inte bara det man ser på alla bilder. Eller så hyr jag en lägenhet i London med någon kompis och jobbar på något café, medan jag på min lediga tid lär känna Londons alla hörn och kanter. Vem vet, kanske åker jag till och med till Australien och träffar den där australiensaren?

 

 

Jag måste skriva av mig lite.

Bland den värsta typen av mobbning är den som sker över internet. Kanske över Facebook, Twitter eller genom kommentarerna på en blogg. Personerna som kommenterar är ofta sånna med låg självkänsla som skriver saker de aldrig skulle säga i det riktigt livet. Varför är det så? Varför får man plötsligt mod att skriva saker man aldrig skulle säga annars?

Jag var inne på en blogg och såg bland kommentarerna att någon hade kommenterat ”du kan inte ens sminka dig”. Nehe? Du föddes väl inte heller men perfekta sminkkunskaper, alla måste ju öva! En sån jävla onödig kommentar. Självklart var personen anonym. Gaah, jag blir bara så arg.

Varför gör man så? Jag bara undrar, vad är meningen med det? Varför lämnar man kränkande kommentarer?! Du blir inte snyggare genom att kalla någon ful, det enda du gör är att få någon att må dåligt över sig själv. Du blir inte smalare av att kalla någon fet, det enda som händer är att du kanske blir orsaken till att någon svälter sig själv. Du blir inte bättre eller lyckligare genom att trycka ner någon annan. Jag lovar – du vill inte leva med vetskapen om att du och dina ord är orsaken till ärren på någon annans kropp.

SÅ SNÄLLA, SLUTA!
Jag lovar att du kommer bli så mycket lyckligare om du skriver något positivt i stället och gör någon annan glad. Dessutom kanske du får en positiv kommentar tillbaka och det blir man ju alltid glad av!

Jag har lärt mig att stå emot det och inte ta åt mig, för jag har också fått anonyma kommentarer och var väl ledsen för det då. Men nu ser jag det mer som en nyttig erfarenhet som har gjort mig starkare och jag har lättare att skaka av mig negativa kommentarer. Ibland kanske du till och med ska ta det som en komplimang, för oftast är personerna bakom de anonyma kommentarerna avundsjuka och vill vara där du är.

Om jag får kränkande kommentarer idag så skrattar jag bara åt hur jävla patetiskt det är och trycker på radera. Om du har någonting att säga mig, säg det face-to-face så jag får en chans att försvara mig eller skriv i alla fall ditt namn och visa vem du är. Vågar du inte stå för vad du tycker och säger så är du inte värd min respekt i alla fall.

 

Vill bara dela med mig av vad jag tycker att meningen med YOLO är.

 

YOLO är inte en ursäkt att supa skallen av sig, röka, ta droger, ligga runt och lägga upp halvnakna bilder på Facebook. Du ska ínte förstöra ditt liv och göra en massa idiotiska saker!

 

YOLO betyder att du ska göra ditt liv värt att leva. Ha kul, gör saker du alltid drömt om, förändra världen, bli ihågkommen, ta mod till dig och gör det du önskar att du vågar. Res, se världen, upplev saker, hoppa fallsärn, få ditt drömjobb, köp ditt drömjobb, och nå de målen du har i livet. Gör en "Before I Die" lista och se till att kunna sätta en bock för allt.

Alltså, du lever nu. Du kommer aldrig någonsin vara yngre än vad du är just nu. Njut därför av livet och ta varje dag som den kommer, så du inte någon dag om många år ångrar att du inte gjorde någonting du egentligen ville.

 

Så till er som tycker meningen med YOLO är det första jag skrev: Vafan är meningen med att ha kul när man inte kommer ihåg det morgonen efter?

 

Jag ska, som jag har skrivit många gånger, åka till England nästa sommar. Det är något jag alltid ha viljat göra och som sagt, man är bara ung en gång. Men jag kommer inte supa för det. Jag vill inte förstöra allt, och dessutom vill jag komma ihåg hela resan. Men den viktigaste anledningen till att jag inte kommer göra det: Jag tycker det är fel att dricka när man är så ung. Enligt lag får man inte dricka alkohol förens man är 18. Man kan få hjärnskador också, eftersom hjärnan inte är helt utvecklad förens man är över 20. Jag kan fortsätta att räkna upp anledningar, men det blir ju ganska tråkigt att läsa.